Så fort vi kommer in igenom dörrana känner han igen sig.
Han blir allt större och förstår vad som kommer hända.
Ingen får ta i honom och om blickar kunde döda.

Just så här är de när vi besöker Hjärtmottagningen.
Försöker göra allt så han ska vara lugn, men den går inte längre.
Genom hela ultraljudet skrek han.
Fick en ny tid.
Nästa gång ska han få lugnandemedel, de käns inte roligt att behöva ge honom de.
Men undersökningen måste göras

Läkarn berätta att dem trodde de skulle bli en planerad hjärtoperation till hösten.
De var sagt att den sista skulle bli runt 3 år.
Nu blir de ytterliggare en operation och de känns tufft.

Jag frågar mig varje dag varför?
Livet är inte lätt.

Ta inte allt förgivet. Lev som de skulle vara er sista dag. Njut av livet,era barn. Man vet aldrig när de tar slut.

Sedan han föddes har jag försökt att dölja hans fötter.
Har dolt hans små söta fötter.
Försökt att dolt dem för att inte påminnas om hans sjukdom,
hans söta små fötter som man egentligen bara vill ta i och gosa med.
Jag har dolt dem, för att slippa bli påmind.
Men varje dag blir man påmind på ett eller fler sätt.
Han blir allt större och nästa operation kryper sakta på oss.
Hans läppar och händer blir blåare och de blir svårare att dölja de.
Varje dag blir jag påmind och de är en ständig kamp att hålla tårar tillbaka.
Jag ska vara stark inför mina barn och R, släkt och vänner.
När ensamheten kryper på en är de inte alltid lika lätt, långa nätter, tårar rinner.

Varför?

En kompis sa en gång till mig;

Du ska veta att anledningen till att ni just ni vart dem utvalda till lilla
söta Alexander som har ett hjärt problem är för att ni är dem rätta
föräldrarna till ett sådant barn.
Tro på er för det gör vi andra.

Har sagt det så många gånger förr men va starka.. Det är som en berg och dalbana..


Hon har kanske rätt, vi är kanske dem rätta personerna för att klara av de här,
fast de inte alltid känns så.